Ligger i min säng och försöker sova. Är lite orolig över en omtenta som jag måste göra i morgon. Pga att jag inte hade någon sändning på mitt nät sist.

Tittar ut och ser snöflingorna segla mot marken. Känner sådan kärlek inom mig som bara vill ut till mina tjejer. Det är obeskrivligt hur mycket jag älskar dem. Jag har mycket kärlek att ge känner att det efterlängtade barnet kommer att få en given plats i vår familj och få så mycket kärlek.

Snart är julen här. Och jag funderar på vad som är så fantastiskt med den. Jag saknar min mormor så jätte mycket som nu i himlen bor. Hon gav mig något medans hon levde, kärleken till julen, till traditionerna, arvet efter henne som jag nu ska sprida vidare till mina barn. Men även skapa nya traditioner.

Jag har tänkt mycket på min mormor de senaste dagarna och det kommer jag förmodligen alltid att göra. Julen är inte densamma utan henne.


Men jag har en ängel i mitt rum, jag har en ängel bredvid min säng som torkar bort mina tårar och som gett mig ovärderliga minnen och kärlek men framförallt en massa tid. Julens ängel vi ses en dag igen.

Så julen för mig handlar om minnen traditioner skratt kärlek och gemenskap. Tindrande barna ögon, lycka och tid till varandra.

Ta vara på den tiden innan det är försent.

Det finns en person som jag inte kan lita på och som jag känner så kommer jag aldrig att göra det igen. Sist jag kände så för en annan person tog det flera år att återfå förtroende och tillit. Vad gör man om det bara inte går?

En del som jag känner har under en längre tid förlorat tid tillsammans, har förlorat tillit och allt på grund utav oförståelse, oförståelse för varandra.

Jag känner mig också oförstådd ibland och det skapar problem i den relationen. Om man vill att en relation ska fungera måste det finnas en vilja att förstå varandra.

Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende men bara några sekunder att rasera den.

Tack för all respons på förra inlägget! Det var oväntat men trevligt.

Ikväll låg jag i min säng och vilade jag lyssnade på mina tjejer när dem lekte tillsammans. Jag blev så varm i hjärtat. Hörde att dem var snälla och hjälpte varandra <3 kände, känner mig så stolt över dem och över att få vara mamma till dem. Sedan avbröt jag med tandborstning och lovade dem att dem skulle få gömma sig efteråt. Dem gömde sig under v- bordet och som så många gånger förr så gick jag runt överallt och letade tills jag fann dem tryckandes tätt intill varandra spända och tysta. Fick sedan läsa godnatt saga och läste bockarna bruse som luna nu valt varje kväll nästan i tre månader. Lika spännande varje kväll ändå. Ligger kvar i deras rum tills dem somnat hör deras snusande andetag och bara känner sådan närhet ömhet och kärlek. <3 <3

Som rubriken antyder så kommer det att handla om det. Och vill man inte läsa så gör man inte det.

Jag har länge velat ha ett tredje barn. Och efter mycket övertalning lyckades jag övertala Jörgen till det med. Vi bestämde oss för att försöka bli gravid om 2år, för då skulle vi få vårt tredje barn precis när högskolan är avslutad. Dessutom ville jag att barnet skulle komma på sommaren den här gången så att man slapp hålla sig så mycket inomhus den första tiden. Dagen D kom och 2 månader senare var jag gravid. Jag var lycklig och jag älskade redan barnet i magen enormt och hade gjort innan den ens var påtänkt.

Anledningen till att jag vill berätta den här historien är för att skriva av mig visst, men också för att det är för mycket hysch kring missfall och tidiga graviditeter. Alla är vi olika och upplever saker olika. Det som är jobbigt för dig kanske inte är jobbigt för mig och tvärt om. Kanske det jag skriver kan hjälpa andra att förstå hur det är, känna att någon mer gått igenom samma sak och inte känner sig lika ensam som jag gjorde men framförallt att kunna känna hopp igen.

Jag jobbade ganska mycket under den här tiden, övade på körkortet, gick i 2 skolor, var kontaktperson, och hade 1000 saker att hinna med. Men en dag tänkte jag att nej nu ska jag börja stressa ner och ta det lugnt, då var jag nästan i vecka 8. Samma kväll som jag tagit beslutet om att stressa ner skulle jag gå och sova men fick en huggande smärta i sidan av magen. Jag kunde inte ligga hur jag jag än låg men somnade till sist. Dagen efter blödde jag lite och blev orolig. Åkte till jobbet på eftermiddagen men åkte in på akuten på kvällen. De sa att allt såg bra ut och vi åkte hem som lyckliga blivande 3barns föräldrar då vi hade fått se våran lilla på vaginalt ultaljud även om man inte såg något speciellt tydligt. Dagen efter åkte jag till jobbet igen, blödde mer och mådde sämre, åkte in till akuten på kvällen och kollade och då tyckte hon att hon såg ett hjärta slå och att hon var osäker på om det kunde vara två men sen ändrade hon sig. Dagen efter blödde jag ännu värre och hade ännu ondare på jobbet och åkte in till akuten på kvällen, i väntrummet kände jag att jag bövde gå på toa, då hände det, kom ut till Jörgen och var helt knäckt bara grät kände mig tom, det som jag älskade var borta, det som jag hade hållt hemligt föra mina nära å kära som jag skulle berätta för min familj och mina barn på Stellas födelsedag var borta, jag fick ändå komma in på ett ultraljud men dem sa att det var borta. Grät hela natten. Hade så ont i flera dagar. Efter två dagar började det kännas lite bättre men senare på dagen händer det igen!! Och jag får ont och vet inte vart jag ska ta vägen. Vilket fick mig att fundera på om det inte hade vart två där inne.

I en vecka var jag som ett kolli. Ville inte gör något. Orkade ingenting. Gjorde ingenting. Kände mig bara tom och nedstämnd och hade jätte ont. Jag hade ångest över att jag stressat för mycket och kände att allt var mitt fel. Mådde fruktansvärt dåligt och ångesten fick mig att känna värk i bröst och rygg och hade svårt att få luft. Efter en vecka ungefär började det kännas bättre och jag gav mig fan på att jag skulle bli gravid igen. Ägglossningen kom och förra veckan bim-1 så testade jag mig negativt. Men symptomen har ändå funnits där. Idag testade jag mig och det var positivt och jag är snart i vecka 6.

Visst känner jag mig glad även den här gången. Men långt i från lika lycklig, jag vågar inte känna och jag vågar inte älska lika mycket igen, rädslan att det ska hända igen.

Men en sak har den förra graviditen lärt mig, att jag ska stressa mindre! Att jag nu inte bara har mig själv att tänka på.

Sitter eller har du suttit i samma situation och behöver någon att prata med eller har några frågor ändå så hör av dig.