Har funderat en del på senaste tiden och kommit fram till mer och mer till att jag lider av en depression. Jag tror inte att jag har haft en depression tidigare för jag ahr aldrig mått så här dåligt som jag mått de senaste två veckorna. Visst jag har varit påväg in i en depression förut då jag varit stressad och nästan gått in i väggen eller som när jag fick missfall, men det gick ju över och var inte lika påtagligt som det här.

Det började med att jag började känna mig lättirriterad, sedan att jag började känna att ingenting var roligt längre, ingenting som jag tyckt varit roligt är längre roligt, inte ens titta på tv, eller sitta vid datorn, eller någonting blev liksom roligt längre jag ville bara hälst lägga mig ner och sova, och så känner jag fortfarande. Efter det började det komma känslor som ångest och en känsla av misslyckande, nedstämndhet, jag känner mig ledsen och det finns ingenting som kan göra mig glad, trots att jag har så mycket att glädjas åt. Sen började det gå nerför mer och mer, orkar inte göra någonting, inga vardagliga sysslor ens, inte studera, fanns ingen motvation till någonting och så känner jag fortfarande. Att övningsköra eller att göra något övhtaget känns bara tråkigt. Jag känner skuld och misslyckande över saker som jag tidigare har kunnat hantera. Sedan började jag känna att jag fick ont i leder, rygg och nacke, huvudvärk och sover hur mycket som helst men känner mig trött inombords ändå, sover oroligt och har lätt för att börja gråta. har blivit aggressiv och vill bara vara ifred och känns som om att jag vill sova bort hela livet. Gråten sitter i halsen och jag försöker förtränga jobbiga tankar och känslor för att inte må ännu sämre.

Varför mår jag så här? Jag kan inte förstå varför? Jag vill inte vara deprimerad, jag vill vara glad, jag vill vara mig själv. antagligen beror det på att seratoninhaleten i kroppen har blivit för låg, och att tidigare inre och fysisk stress har påskyndat det hela, jag stressar inte längre fysiskt, men har en psykisk inre stress och nedstämndhet, det som jag förklarade ovanför. Jag känner att jag orkar inte leva med mig själv och jag har sådana skuldkänslor och känsla av misslyckande. Jag känner mig så ledsen för det har börjat påverka min familj, och det får mig att må ännu sämre. Jag ska kontakta en läkare nästa vecka, men jag är livrädd för dessa jävla piller som man ska stoppa i sig för att må bra, till sist kan man inte må bra utan piller.

Fy fan för att må så här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag är det 70 dagar kvar tills min son beräknas komma, och det känns så skönt att det närmar sig. Dels så klart för att jag träffar honom men också för att slippa den här kroppen som jag lever med just nu, förhoppningsvis så mår man bättre efteråt. ...

Trött och slut efter en fartfylld em. På fm träffade jag anna och hennes hektor och åt mat det var så kul att träffa dem! Har saknat dem så hoppas att det inte dröjer länge tills nästa gång.. Eftermiddagen bestod av hämtning på dagia sen var ste...

Nu är jag i v.29 i grav, på onsdag är det v.30 närmar mig med stormsteg. Förr förra helgen var vi på våran efterlängtade minisemester till uppsala och den blev faktiskt precis så underbar som jag hade hoppats. Alla var på bra humör, roliga aktivitete...

I slutet av förra månaden avslutade vi tjejernas gympa med en stor gympauppvisning dem var jätte fina och utklädda till lejon och leopard. Luna har avslutat sin simskola och har gjort stora framsteg under våren. Det känns skönt att dem sakerna är avs...

Okej det var ett tag sedan jag skrev. Ca en månad. Har varit sjukskriven ett tag nu och kan säga att jag tröttnat på det och lessnat ur totalt. Foglossning och onda sammandragningar varje dag, en kropp som inte håller, känner mig svag i benen och o...